När tiden stannade

Ibland stannar tiden upp. Ibland fastnar minuten, gör en sekund till en evighet, gör en tanke obefintlig, gör stunden på jorden så bestämd.

Telefonen ringde och jag bad mamma ta det, "det är ändå inte till mig".

Det hördes på rösten. Han lever inte längre. Han har somnat för att inte vakna igen.

Det vore fel för mig att säga att jag känner honom, att säga att han var mer än en släkting några timmar bort. Men tiden stannade ändå, maten slutade smaka, vinden slutade susa.

Hasse. Jag brukade vara lite rädd för honom när jag var liten, han såg alltid arg ut. Men jag tyckte om honom. På något sätt var sommaren alltid där han var. Det var alltid Hasse i en mjuk stol på altanen, en iakttagande blick, kakor på bordet, kortärmad skjorta, nyklippt gräsmatta, en lagom rund mage, ljust, grått hår med en eller två vågor lugg uppkammat ovanför pannan. Det var alltid varmt och det var alltid sol. Det är så jag kommer att minnas Hasse.